Sveriges tak är besegrat

Vi har inte haft bästa uppkopplingen under resan i vildmarken i Norrland. Det har därför varit svårt att få till några inlägg. När vi nu har uppkoppling så känner jag mig översvämmad av bilder och tankar om vad vi gjort och inte gjort. Det kan bli lite stökigt skrivet och jag kanske inte fått med alla bilder eller ord som jag hade önskat. Men här kommer det nu ytterligare en sann historia från vårt liv. 

Här fick du en kort film om våra nästan fyra dagar i Kebnekaise fjällen. Nedan följer sedan några fler bilder och filmsnuttar från toppbestigningen. 

Vi parkerade husbilen på långtidsparkeringen vid fjällstationen i Nikkaloukta. Det kostar 30 kronor dygnet att parkera. Ska du campa så kostar det från 100.-.  Det var halvfullt med bilar och bara någon enstaka husbil fanns på plats. Vi hade ganska gott om platser att välja på. Längst ner finns även toalett och vattenpåfyllning att nyttja. När vi installerat oss gick bara en kortare promenad  eftersom vi ville vila inför de kommande dagarna. Istället gick vi igenom packning och mat som skulle bäras med de två milen till fjällstationen vid Kebnekaise.

På söndagen när vi ätit lunch så bar det så iväg. Frasse och Minos ska gå före upp till fjällstationen och sova där på natten för att vara på plats tidigt på måndag morgon. Det ska bli riktigt bra väder så det gäller att passa på. Jag och Loke kommer inte att gå till toppen. Loke som är 14 år ska tillsammans med mig försöka sig på att gå de 2 milen till fjällstationen. Klarar han det så är det en prestation. Vi följer Frasse och Minos ca 6 kilometer innan vi vinkar av dem och önskar dem lycka till. Vi vänder tillbaka till husbilen och packar våran ryggsäck inför morgonen. Vi tänker gå tidigt för att ha hela dagen på oss så vi kan ta det lugnt. Det är respekt till Loke som är så gammal.

När vi vaknar på måndagen så är himlen klarblå och solen är varm. 9,30 knallar vi iväg. Att gå med packning var ganska länge sedan vi gjorde, åtminstone med så här många kilon. Minos bar sin egen mat men jag får bära Lokes. Nu väger det inte så mycket men varje gram räknas. 

Det går att fuska om man vill. Dels kan du åka båt ca 6 kilometer men det går även att åka helikopter ända upp. Nu är det här min åsikt....Här är vi i vildmarken, ska det då flyga helikoptrar i luften hela dagarna.....Även om det nu ska vara helikoptrar av en speciell sort som inte ska låta så mycket så låter de rejält ändå. Det flygs upp 100 tals varje dag. Är det miljötänk? Vandring har ju blivit väldigt inne de sista åren och det märks. Det är så mycket folk här. Vad leder det till? Nedskräpning och annat. Skäms alla ni som inte tar med er skräpet hem. Inte nog med det. Längs leden har någon sprayat på en klippvägg. Men var ska det sluta. 

Så nu har jag fått gnälla lite.

Strax efter klockan 16 kommer jag och Loke fram. Frasse och Minos har också klarat sitt idag. De tog toppen och ner på dryga 8 timmar. Galet bra. Dagens hjälte blir ändå Loke som gått hela vägen. Fast för mig är alla fyra hjältar. 

Frasse hittade igår en guldplats till tältet. Platsen är i lä bakom en klippa och med en enastående utsikt över hela dalen. Här vilar vi nu ut under kvällen. Vi ligger i tältöppningen i shorts och t-shirt och värms av solen. Det har varit över 20 grader idag. Alla är trötta så strax kring 22 tiden säger vi godnatt. Nästa dag väntar vandringen tillbaka.

Tidigt på måndag morgon beger sig Frasse och Minos upp mot sydtoppen. Jag och Loke har inte vaknat ännu,

Långt där nere ligger dalen med vårt tält.

Minos pustar ut en stund i den gamla toppstugan. Än är det en liten bit kvar.

Vilket väder. Det kan nog inte bli så mycket bättre. Klättringen är tuff. Det är stenigt så man får vara försiktig med var man sätter fötterna. Bitvis är det även snö som i solen snabbt blir blöt och svår att gå i. Utsikten däremot, ja vad säger man......

En hälsning från toppen. Känn lyckan och glädjen från någon som är nöjd. 

Där uppe på den lilla puckeln, där är det, men nu går det nerför. Jag är glad att jag tog mitt förnuft till fånga och avstod från detta. Sista biten upp på den där som ser så liten ut är inte lätt för den är inte så liten. Det är brant, smalt och stupar rakt ner. Två dagar efter detta så var det en man som fick en sten på sig från ett stenras. Hur det gick med honom vet vi i skrivande stund inte. Olyckor händer här av olika anledningar. just nu byggs någon form av trappa som ska minska riskerna för de som nu ska upp.
Vi vänder tillbaka på tisdagen vid 9,30. Nu väntar 6 timmar tillbaka i gassande sol. Sen ska kropparna få vila ett par dagar. Jag lovar att det känns efter att ha burit ryggsäck med sovsäck och allt annat, även om vi har det mesta i lättviktsmaterial.
Två trötta hundar och två trötta människor kryper i säng i husbilen ganska tidigt.