Tänker ofta på våra vänner i Spanien som befinner sig i husarrest. Det har nu gått 10 dagar och det är inte ens hälften. De får gå ut en och en för att handla mat eller besöka apoteket. Har man hund får man rasta den 20 minuter. Flera av våra vänner lever ensamma, några är dessutom gamla. Ensamhet är för de flesta inte något som man blir lycklig av. Framför allt inte under så lång tid. Det är ganska påfrestande att inte kunna leva som vanligt. Spanjorerna är dessutom vana att umgås med familj och vänner på ett helt annat sätt än vi här uppe i Norden. Trots detta så följer nu dessa människor avrådan om att vistas ute. Hur det nu kommer att gå och vad det får för resultat det återstår att se. Undrar när vi kan återvända till vår by?
I går kväll höll Sveriges stadsminister ett tal till nationen där han uppmanade varje individ att ta sitt ansvar för att undvika att viruset sprids. Än så länge är det mesta öppet och man kan fritt röra sig ute bland människor. Det känns som att många inte tar detta på allvar och tar sitt ansvar. Har man förstått vad som händer? Varför fortsätter folk som att - det drabbar inte mig, det här gäller andra?
Vi vill så gärna åka hem till våra mammor, som vi inte sett på ett halvår, krama om dem, ta en fika och bara vara hos dem. Vi väljer att inte göra det men det är för deras skull. Vi har varit försiktiga och mår bra. Vi tror inte att vi bär på smittan men vi vågar inte chansa. Om vi hade fått bestämma så hade vi nog gärna tagit den där smittan på en gång så hade vi varit av med det och sen kunnat träffa våra mammor. Nu håller vi oss istället undan och vi funderar på att själva frivilligt sätta oss i karantän för att sedan få EN dag med våra mammor.
Just nu befinner vi oss i Sundborn som är en by utanför Falun med ca 600 invånare. Vi har naturen utanför dörren så vi kan vara ute. Vi har även ett antal aktiviteter som vi kan utöva utan att träffa andra än de som bor här i huset. Ikväll blev det en biljardturnering. Det var år och dagar sedan vi spelade. Det är ju tur att det finns ett biljardbord här. Det kan vi säkert göra fler gånger.
Vi vill så gärna åka hem till våra mammor, som vi inte sett på ett halvår, krama om dem, ta en fika och bara vara hos dem. Vi väljer att inte göra det men det är för deras skull. Vi har varit försiktiga och mår bra. Vi tror inte att vi bär på smittan men vi vågar inte chansa. Om vi hade fått bestämma så hade vi nog gärna tagit den där smittan på en gång så hade vi varit av med det och sen kunnat träffa våra mammor. Nu håller vi oss istället undan och vi funderar på att själva frivilligt sätta oss i karantän för att sedan få EN dag med våra mammor.
Just nu befinner vi oss i Sundborn som är en by utanför Falun med ca 600 invånare. Vi har naturen utanför dörren så vi kan vara ute. Vi har även ett antal aktiviteter som vi kan utöva utan att träffa andra än de som bor här i huset. Ikväll blev det en biljardturnering. Det var år och dagar sedan vi spelade. Det är ju tur att det finns ett biljardbord här. Det kan vi säkert göra fler gånger.
Kom igen nu alla så hjälps vi åt att besegra detta virus 🦠 som ställer till det för hela vårt jordklot.
Kommentarer
Skicka en kommentar