Midnattssol

På den här platsen hålls den kända Jokkmokks marknad varje vinter. Vi har aldrig besökt den och har heller inga planer på att göra det men det är kul att ha sett platsen. Efter en rundvandring i byn (det gick ganska snabbt) så rullar vi vidare mot Gällivare.

Efter vägen ligger Harsprånget. En stor dammbyggnad har här hjälpt naturen med att slipa berget till mjuka former. En sevärd plats som ligger endast ett par hundra meter från vägen. 

Porjus är inte direkt en metropol. Egentligen är det underligt att man ens har hört talas om det. Här bor det ca 350 personer. Hur kan man ens veta vad Porjus är? Jo det är kraftstationen som satt byn på kartan. Det är dag Sveriges tredje största vattenkraftverk och bidrar med en stor del av vår elförsörjning. Vi stannar till här för att det är lunchdags. Det gamla kraftverket är numer ett museum och har guidade turer. Intresset för detta är inte lika hos oss båda. Jag kollar runt en sväng och lagar sedan mat medan Frasse får en privat guidad tur på dryga timmen. Det var inte direkt fullsatt här idag så Frasse fick en specialvisning.

På väg mot Gällivare kan man svänga av vägen och åka in i landet ca 10 mil. Då kommer man till Stora Sjöfallets nationalpark. Det är en återvändsgata men väl värd den lilla omvägen på dryga 20 mil. Fast blir det en omväg om det är själva resan som är målet? Klart vi ska dit också. Vädret är inte riktigt till vår fördel men det duger. Jag ( Mari) har visst varit hit när jag var liten. Jag har ett svagt minne av vattenfallet. Nu vill jag se det igen. Vi svänger av och åker de 10 milen. Vi hade tänkt att åka ytterligare 3,5 mil till Ritsem men vägen är ganska dålig så vi stannar där Kungsleden (vandringsled) korsar vägen. Här finns en parkering vid STFs station i Vakkotavare. Vi sover här på natten. Utanför brusar ett litet fall.

Nästa dag åker vandringskängorna på. Det går en vandringsled till fallet, det som är kvar av det. Leden är bara dryga 1,5 kilometer så det ska vi väl klara. Den går över stenar och är faktiskt väldigt tuff. Framför allt för vår gamling Loke. Vi får lov att bära honom över det värsta partierna. Till vår förvåning så kommer man inte ända fram så man kan se fallet. Det enda vi ser är den övre delen. Nåja, vi kokar kaffe och tar en svensk fika ute i naturen. Det är inte heller så dumt. Vi har ännu inte sett någon ren men vi hittar lite rester efter en. Minos är jätte intresserad.

En bit bort från fallet finns ett naturrum. Här finns alla fakta om fallet och den damm som byggdes och invigdes på 70 talet. När dammen var klar så försvann det stora vattenfall som en gång dånade. I dag är det endast några få procent kvar av den ursprungliga vattenföringen. Lite trist måste jag säga. Naturrummet är fantastiskt och vi får en guidad tur av chefen som glatt berättar dess historia. Nu är jag övertygad om att jag varit här tidigare. Ute runt naturrummet går korta leder och här och var sitter det tjädrar, harar och andra djur. De är konstgjorda men det förstår inte Minos som skäller och morrar åt dessa.

Vi lämnar Stora Sjöfallet bakom oss i solsken. Det blev bara en natt här. Hade vädret varit fantastiskt så hade vi kanske, kanske stannat längre och gått andra vandringsleder eller kanske rent av paddlat en sväng.

Det är underligt med dessa vägrenar. Varför står de bara där? Äntligen har vi fått se den första renen och fler ska det bli

Vi stannar i Gällivare. Här har vi i en app hittat en parkering vid liftstationen uppe på Dundret som man ska kunna stå på under natten. Vägen upp är smal, riktigt smal så det gäller att ha tungan rätt i mun om man får möte. Det är dock gott om mötesplatser efter vägen. Uppe på parkeringen får vi sällskap av ett par till husbilar och 4 renar som går runt. Vi går upp till toppstugan där man visst ska se ca 11% av Sveriges yta. Nu är det ganska sent men visst ser vi långt. Vi ser även Kebnekaise som är vårt nästa mål. Det blåser ganska duktigt och under natten börjar det regna. Jag (Mari) har en gammal kompis, Susanne, som bor i Gällivare. Vi passar på att besöka henne nästa dag. Här blir det lite gófika medan dimman lättar. Efter tre timmar med massor av skratt och funderingar på det mesta så tackar vi för oss. Vi önskar Susanne lycka till med sina kommande projekt innan vi drar vidare.

Nu är siktet inställt på Sveriges högsta berg som man ser i horisonten från Dundret. Midnattssolen stannar bakom dessa berg så vi får inte riktigt se den.

Det här med midnattssol är ju på gott och ont, mest gott. Jag har inte sett midnattssol sedan jag var tonåring och Lars-Erik har aldrig sett den. Nu får vi chansen att se den tillsammans. Visst är det något helt speciellt när man kan gå ut i skogen nästan mitt i natten och det är dagsljus. Att sitta ute i fullt dagsljus när det är midnatt är ju ganska romantiskt. Om man nu ska se något mindre positivt så är det att det är hemskt svårt att gå och lägga sig när det är så ljust. Jag minns mina barn när de var små och vi ställde om klockan till sommartid. De var väl mer eller mindre itutade att man skulle sova när det var mörkt. Hur gör man då när det aldrig blir mörkt?