Vilda Västern

Vi lämnar Sevilla på lördag förmiddag efter att ha ätit frukost. Vi åker mot Portugal. Vi har inte bråttom så vi tar av från motorvägen så snart vi kan och åker de mindre vägarna ute på landsbygden. Vi kommer in i Huelva provinsen och här odlas det bär i långa banor. Stora ytor är täckta av dessa tunnlar för odling. Många av de bär som du köper färska i butikerna i Sverige så här års, kommer just härifrån. 

Vi åker mot en en by eller stad som heter El Rocío. Vi har hört talas om den och att den ska påminna om Vilda Västern. Nog gör den det allt. Nu tar asfalten slut och sanden tar över. Garagen i husen är stall, istället för cykel eller moped så är det häst som gäller. Det känns helt overkligt. 

Visst finns det bilar och då är det jeep eller 4w som gäller.

Här behöver man inte vara orolig för halka, det är alltid sandat

Vi hoppar in i husbilen och hinner bara till andra sidan av stan då vi inser att det finns mer att se. Härifrån kan man åka på safari i nationalparken som börjar här. Det är även mer folk i rörelse här och ännu fler hästekipage. Vi bestämmer oss för att stanna och kolla vad som händer.

Den här byn blir bara märkligare och märkligare. Det är kö in i kyrkan. Utanför har massor av häst och vagn parkerat. Fortfarande ingen asfalt....

Inne i kyrkan pågår en mässa och det är förbjudet att fotografera och att använda mobiltelefon så nu gäller det att smygfota.

Ute så säljer man någon form av ljus som man sedan går in i denna nedsotade lokal och tänder. 

Innan man tänder sitt ljus så verkar det som man välsignar det hos denna figur. När man sedan går ut så tar man i dess händer. Jag försöker prata med några men ingen tycks prata ett ord engelska här. Jag hade så gärna velat veta vad det är de gör. Den här stan blir bara märkligare och märkligare. Det känns nästan som att man är i en film. Lokaltrafiken är naturligtvis häst och vagn och kostar 2 euro.

Gatorna kantas av butiker men inte det man är van att se. Här är det kläder för ridsport och flamenco som gäller. En enkel flamencoklänning kostar 99 euro vilket är ca 1100 sek. Helt yr i huvudet av alla underliga intryck så lämnar vi byn och åker mot havet, ca 2 mil bort. Vi siktar på en by som heter Matalascanas.

Vi hittar en parkering vid byns utkant precis vid havet. Det står ett par husbilar till här.

Byn har ca 700 fasta invånare så här års och på högsäsong ca 15000. Byn känns helt öde, nästan spöklik. Efter lunchen så tar vi en promenad längs den flera mil långa stranden. Nu får våra pojkar springa av sig.

Om vi hade gått till vänster vilket vi hade tänkt, så hade vi kommit in i naturreservatet. Nu visade det sig att det var helt förbjudet att ta med hund dit så vi tog höger istället. Det är frihet det...

Strax före 19 sänker sig solen ner i havet. Vi passar på att bevittna detta.

När solen sedan gått ner så blir det snabbt kolsvart ute. Vi går in i husbilen tillsammans med vår husbilsgranne från Tyskland. Det är en ensamstående mamma med sin 6 åriga dotter. De har varit på resande fot i Europa under de senaste 10 månaderna. Eventuellt är de på väg hem om ett par månader då dottern troligen kommer att börja skolan. Vi fascineras av deras berättelser och vi tror att de är lite fascinerade av vår historia.